Du, jag och ostkakan

NK-dagen

En hel dag i hemmet, med barn och sysslor medan våra män är på jobbet. Jag ser solen stråla in genom gardinerna men att vistas ute på stan är inget för en kvinna som mig. Ibland brukar jag drömma mig bort, bort till en tid där jag kan få vara precis som min man. Att slippa vara hemma hela dagarna. Men det finns dock ett undantag, ibland tar han med sig mig hemifrån på mornarna, när han är på väg till jobbet. Det händer inte ofta men jag njuter av varenda sekund. Här hemma kallar vi det för NK dagen.

Josef kommer ner för trappan med sin gråa kostym och svarta portfölj, slipsen han har på sig är gul. Den sydde jag för några veckor sen, att gå till skräddaren har blivit så himla dyrt. Jag packar ner hans lunch i en brun papperspåse som vårat hembiträde Maria förberett kvällen innan. Ostkaka, lingonsylt och en flaska mjölk. Josef ropar från dörren att vi börjar få bråttom, jag hugger tag i min sjal i farten och springer ut för att möta honom i farstu. Vi går en bit, hand i hand. Över Östermalmstorg, förbi Dramaten och ner mot Nybrogatan. Vid Kungsträdgården möts vi av de rosa nästan fluffiga körsbärsträden som står i blom. Fåglarna kvittrar och vårsolen värmer våra ryggar när vi går bland träden. Det är inte så långt men jag hinner ändå hoppas och tro att fru Ekström kommer vara där. Jag räcker över den bruna papperspåsen till Josef, han håller upp dörren och ger mig en puss på kinden innan han går vidare mot kontoret.

Jag tittar upp mot den stora fasaden med de många fönsterna, tills min blick fastnar på de stora vita bokstäverna. "NK" står det i kursiv stil. Jag går in genom de stora dörrarna i glas och går förbi de första butikerna innan jag kan skymta henne, i sin gröna klänning står hon och tittar på de nya plädarna, fru Ekström. Håret har hon i en taigh knut med ett grönt band som går ner längst ryggen. I handen har hon ett vitt paraply med tyll på kanterna, för att kunna skydda sig mot solen. Fru Ekström är alltid så propert klädd, jag önskar att jag hade samma öga för mode som hon har. Man skulle nästan kunna tro att hon är vän med riksdagsmännens fruar. De har alltid så pampiga hattar och eleganta klänningar, precis som fru Ekström.

Med Josef i tankarna

Vi kan spendera hur många timmar som helst här inne, här finns allt man kan tänkas behöva. Allt ifrån mode och heminredning, till restauranger och bibliotek. Ja, det finns till och med rulltrappor. Kön till rulltrappan ner till plan 1 börjar bli lång, visst är det spännande med ny teknik men vi väljer att ta trappan ner den här gången. Kanske kan vi åka uppåt.

Klockan börjar närma sig lunch. Jag och fru Ekström väljer att slå oss ner på ett fik på plan 2. Vid bordet bredvid sitter riksdagsmännens fruar. Fru Malmström med sin lilla vita bjäbbiga hund och Fru Karlsson med en hatt stor nog för två. Jag ler glatt när vi sätter oss ner i hopp om att de ska lägga märke till oss. Nästa gång kanske jag vågar hälsa. Med Josef i tankarna beställer jag in ostkaka, men med drottningsylt och en kopp te. Vi pratar om dagarna som gått sen vi sist sågs. Efter att vi ätit upp går vi mot biblioteket på plan 4 för att se om det kommit in något nytt att läsa, det hade det inte. Fru Ekström köper en ny sjal och jag önskade verkligen att jag kunde passa lika bra i blått siden som hon gör. Tiden flyger iväg och snart slutar Josef jobbet. Vi åker rulltrappan upp till plan 5 innan det är dags att röra sig ner mot bottenplan. Jag vinkar hejdå till fru Ekström vid smyckesaffären och beger mig mot de stora dörrarna i glas.

Skönt att komma hem igen

Jag går över gatan och till min förvåning så får jag vänta ett tag på Josef, det gör mig inte så mycket. Det är härligt att stå i solen och lyssna på folket som går förbi. Jag ser den gråa kostymen och den gula slipsen som lyser upp i folkmassan. Hand i hand börjar vi röra oss hemåt mot Östermalm igen. Vi passerar Norrmalmstorg och tar en stund för att se på alla spårvagnar som passerar. Genom fönsterna vinkar det glada små barnhänder och den blå färgen på vagnarna har börjat blekna i solen. Innan vi fortsätter gå igen hinner jag drömma mig bort till en dag där jag kan vinka hejdå till mina egna barn. Men det får nog dröja ett tag, Josef vill bli befordrad på jobbet innan vi kan skapa vår egna lilla familj.

Det är en bra känsla i luften, Maria har lovat att förbereda våran favoriträtt kålpudding till middag. Nu är det bara Linnegatan kvar innan vi är hemma igen. Vi pratar länge om vem som åt godast ostkaka, Josef tyckte mitt val av tillbehör var annorlunda. Tur att det inte var han som åt min mat tänker jag för mig själv. Våran mörkgröna ytterdörr kommer allt närmare och närmare, den smälter nästan in bland de gröna buskagen och blommorna. Josef öppnar dörren och en varm doft att kålpudding möter oss i dörren. Det är roligt att vara borta på dagarna, men det är ändå skönt att komma hem igen.

Författare: Meja Lundblad, ekonomiprogrammet