Nästa Rådhuset

"Nästa Näckrosen"

Jag skyndar mig ner för rulltrapporna och springer den korta sträckan innan jag kommer till de sista trapporna till perrongen. Jag hasar mig ner för dem och hinner fram precis när tåget rullar in. Andfådd betraktar jag när tåget rullar in framför alla resenärer som väntar på att stiga på. När tåget stannat så ser jag att det nästan är fullsatt; det har redan varit på stationerna Akalla, Husby och Kista innan det kommit fram till Hallonbergen.

Jag och de resterande människorna på perrongen går på tåget och jag märker att det är några som jag känner igen från uppväxten. När tåget börjar rulla igen har jag inte hunnit sätta mig ner. Jag tittar ut i vagnen och skannar de simpla tygsätena i hopp om att hitta en ledig plats. Det sitter folk på vad det ser ut som vartenda säte. Jag bestämmer mig för att hitta en plats och börjar gå i vagnen, och medan jag går betraktar jag människorna jag går förbi. De flesta sitter med huvudet ner och med blicken fast i mobilen, men jag får ögonkontakt med en person. Direkt när våra blickar möts så känner jag hur nervös jag blir och hur fjärilarna i magen blir till en djurpark. Temperaturen i kroppen stiger från noll till hundra, och allt detta hinner ske på bara några sekunder innan jag hör:

”Nästa Näckrosen"

En tävlande blick..

Jag avbryts av den välkända rösten som nu ekar i huvudet medan jag bara ser in i hans ögon. Han lyfter bort sin ryggsäck från sätet bredvid honom och säger "du kan sätta dig här". Utan att tänka så går jag rakt förbi honom och sätter mig på ett av de lediga sätena jag hittar bakom honom. Tåget stannar in på Näckrosen, men av men av de få som gör det föreställer jag mig att de ska till Ängskolan. Jag vet egentligen inte så mycket om Näckrosen eller om vad den platsen har att erbjuda förutom Ängskolan då, där jag gick på högstadiet. Personen bredvid mig ställer sig upp för att gå av när tåget är i Solna Centrum och jag hoppar snabbt över till det tomma sätet innan någon annan hinner ta det. Jag sitter nu på en plats

där jag kan se hans gestalt; jag tänker på hans bruna ögon och mörkbruna hår som vågigt går längs nacken, likt en surfare.

Jag funderar på ifall jag ska hoppa fram till honom ändå men jag törs inte och känner att jag behöver samla mod. Jag tittar ner i mobilen och scrollar på Tiktok i hopp om att det ska lugna nerverna. På Fridhemsplan går nästan halva i vagnen av och när dörrarna stänger så ser jag upp från mobilen och märker att han är kvar. När tåget sen ska åka mot Rådhuset bestämmer jag mig för att gå fram till honom så jag ställer mig upp och närmar mig honom nervöst.

När jag står precis bakom där han sitter ser jag en annan tjej som också närmar sig honom. Jag ser upp på henne och hon tittar på mig samtidigt som hon ger mig en tävlande blick. Jag förstår direkt att vi är ute efter samma sak, så jag tar ett raskt steg och sätter mig på platsen bredvid honom, vänder mig mot honom och säger "Hej". Utan att ens se på mig så reser han sig och kysser tjejen.

"Nästa Rådhuset"

Författare: Paula Nzeribe, ekonomiprogrammet